I lördags (för en vecka sen) gick SM över olympisk distans av stapeln och jag har sällan lärt mig så mycket eller mått så dåligt. När jag kom i mål ville jag väldigt gärna göra om det, kanske inte just då med tanke på att jag knappt kunde stå, men roligt var det.
Det var i en ganska vild sjö som starten gick, det vågade på bra men vattnet var varmt. Det blev slagsmål hela den första femhundringen igenom men väl i ån lugnade det ner sig och jag var precis som vanligt i ingenmansland.
Efter en helt okej simning bar det av uppför trappan och in till växling. Cyklingen gick alldeles utmärkt de första fyra varven, fokus försvann sedan en liten stund när jag insåg att jag inte hade något vatten på cykeln utan bara en flaska sportdryck. Munnen klibbade men jag trampade på och tömde sedan vätskestationen på löpningen.
Som för de flesta är känt vid det här laget cyklade vi upp och ner i ett parkeringshus. Det var inte alls så hemskt som jag föreställde mig och de sista varven släppte jag på bromsarna.
In till T2 tänkte jag: ”Det är bara en mil kvar, det har du gjort förr, bara en mil kvar”. Varven kändes faktiskt kortare än vanligt men sen var det visserligen fler av dem den här gången. Jag tog mig i mål som 2:a, slängde mig på marken och låg kvar i evigheter, kände mig som en strandad val och undrade om jag skulle kunna flytta mig utan att kräka.
Jag har en olympisk tävling kvar i sommar, Malmö, platt och blåsigt. Jag längtar, och den här gången ska jag ha ordentligt med vatten med mig ut.
Fotograf: Emma Varga
lovisalarsson 