Smärtstillande, tejp & tävling

Torsdagen för en vecka sedan lekte jag med kusinerna på lekplatsen i Skånes Fagerhult. Efter att de hoppat av gungan för att utforska klätterställningen bestämde jag mig för att sätta rejäl fart på den korgliknande konstruktionen. Det skulle jag inte gjort, dum idé. När jag i full fart bestämde mig för att sätta mig ner i en neråtsving satte jag mig på foten och det knakade ljudligt. Det gjorde inte ont, det var mer av den där känslan; fasen, det här var inte bra, det här kommer göra ont, nej, nej, nej.

Nästa dag sitter jag på akuten och känner mig riktigt fånig. Men man kan tydligen inte springa på en fot med sprickor i så om jag ska starta i Malmö ska jag allt vara helt säker på att den enbart är stukad. Sjuksköterskan kastar en blick på mig och säger att jag ska komma tillbaka om någon dag om det nu inte skulle bli bättre. Jag förklarar då att jag har en viktig tävling på söndag, och jag citerar: ”Även om vi nu röntgar och kommer fram till att det bara är en stukning kan du inte tävla på den, det förstår du väl?” (Nope det förstår jag inte, jag är nämligen lite sådär halvt envist trög.)

Jag haltade mig fram till söndagen, sket i vad sköterskan på lasarettet sagt, tog smärtstillande, tejpade och tänkte envist att jag skulle ta mig i mål om jag så skulle hoppa milen på ett ben.

Simningen gick åt skogen, allvarligt talat vet jag inte riktigt vad som hände. Jag kom bara ingenstans, jag vevade med armarna och sparkade med benen och jag stod still.

Men upp ur vattnet och till cykeln kom jag. Det flöt bättre där än på simningen men kroppen svarade inte som den skulle, ville inte alls samarbeta.

Så här i efterhand har jag om igen försökt hitta en anledning till varför de två första distanserna inte fungerade, kanske var jag inte van vid pillren, kanske hade det lilla träningsuppehållet jag tvingats till påverkat mer än vad jag trott (det var förvisso bara två dagar). Men hur jag än funderar kan jag inte lösa mysteriet om varför simningen förvandlades till 1500m drunkning.

Jag var när jag hoppade av cykeln arg på mig själv, orolig över foten, trött och väldigt taggad; nu skulle det allt springas! Och sprang det gjorde jag. Äntligen fungerade någonting, jag tog mig framåt och det kändes lätt (jobbigt ja, men lätt).

Jag var inte det minsta nöjd när jag kom i mål, men alla har dåliga dagar, alla har dåliga race och det gäller att inte haka fast vid det utan se det som var bra, fundera över det som inte fungerade och försöka komma fram till varför. Förhoppningsvis lär man sig något och kommer tillbaka starkare. 

Upp och ner från pallen tre gånger blev det dock. 2:a i junior i tävlingen, 1:a i juniorcupen och 2:a i seniorcupen. Roligt, överraskande och motiverande.

Jag & Johan Forsman

Jag har dessutom insett att jag är för gammal för att gunga, att jag utöver träningen bör hålla mig till gungstolen och stickorna (jag har aldrig stickat i mitt liv men det finns ju en första gång för allt).

OW i Öresund

Det spöregnade och blåste. Himlen var mörkt grå, inte en solstråle eller en enda strimma av blå himmel syntes. Jag frös trots två långärmade tröjor, en regnjacka, en t-shirt och två par byxor. Men i vattnet skulle jag. Nu var det förvisso varmare i plurret än på land men direkt lockande var det väl egentligen inte. 

Det var förra lördagen som jag avverkade 2.4km i Öresund så fort jag bara förmådde. Vi var en 15 personer som startade samtidigt och strax efter oss simmade ett andra startfält iväg.

Jag såg så gott som ingenting, lyckades dock hittade en höft, hängde på och hoppades att den simmade någorlunda rätt. Det tog ett tag men till slut fick jag syn på första bojen, slogs lite med någon och fortsatte framåt.

Vi skulle simma tre varv och efter 1,5 tappade personen jag hakat på farten, 
han ersattes dock snart av en kvinna och då blev det ut ur askan och in i elden, för inte skulle hon få komma före mig i mål.

Jag fortsatte simma halvblind och tvingades stanna upp och kolla boj någon enstaka gång. Jag hängde med min nya höft fram till sista bojrundningen efter vilken det var 400m kvar till mål. Hon ryckte då, jag försökte öka jag också men lyckades inte hänga på henne. Men jag är ytterst nöjd med min andraplats.

Imorgon är det tävling igen och oj som jag längtat. Det är ännu en olympisk, den här gången i Malmö. Jag har tagit med mig flera lärdomar från Västerås och planerar att inte göra om samma misstag igen. Men en sak ska jag göra precis likadant: jag ska gå all in.

Måndagens cykelrunda bjöd på punktering och åkrar.

Strandad val i Västerås

I lördags (för en vecka sen) gick SM över olympisk distans av stapeln och jag har sällan lärt mig så mycket eller mått så dåligt. När jag kom i mål ville jag väldigt gärna göra om det, kanske inte just då med tanke på att jag knappt kunde stå, men roligt var det.

Det var i en ganska vild sjö som starten gick, det vågade på bra men vattnet var varmt. Det blev slagsmål hela den första femhundringen igenom men väl i ån lugnade det ner sig och jag var precis som vanligt i ingenmansland.

Efter en helt okej simning bar det av uppför trappan och in till växling. Cyklingen gick alldeles utmärkt de första fyra varven, fokus försvann sedan en liten stund när jag insåg att jag inte hade något vatten på cykeln utan bara en flaska sportdryck. Munnen klibbade men jag trampade på och tömde sedan vätskestationen på löpningen.

Som för de flesta är känt vid det här laget cyklade vi upp och ner i ett parkeringshus. Det var inte alls så hemskt som jag föreställde mig och de sista varven släppte jag på bromsarna.

In till T2 tänkte jag: ”Det är bara en mil kvar, det har du gjort förr, bara en mil kvar”. Varven kändes faktiskt kortare än vanligt men sen var det visserligen fler av dem den här gången. Jag tog mig i mål som 2:a, slängde mig på marken och låg kvar i evigheter, kände mig som en strandad val och undrade om jag skulle kunna flytta mig utan att kräka.

Jag har en olympisk tävling kvar i sommar, Malmö, platt och blåsigt. Jag längtar, och den här gången ska jag ha ordentligt med vatten med mig ut.

Fotograf: Emma Varga

Västerås är här!

Mitt sista SM för säsongen har länge närmat sig med stormsteg och nu är det imorgon. Jag har aldrig gjort en olympisk tidigare och är smått skräckslagen. 1500m är långt och 4mil är ännu längre men det är bara 1mil löpning, ingen fara alls, absolut inte. Det kommer bli väldigt roligt och helt garanterat väldigt, väldigt jobbigt.

Banan i Västerås är minst sagt spännande; upp i ett parkeringshus på cykeln och sen ner igen. Betongväggar, tighta kurvor och nerförsbacke; jag är rädd att jag kommer krama bromsen samtidigt som jag invärtes vrålar: ”Släpp bromshandtagen för fan”. Sen är det enligt PM:et inte ansträngande att cykla upp, så jag är tveksam till om jag alls är kvalificerad eller om man kanske får ta hissen?

Sen ska det ätas och drickas under tävlingen och planeras ska det också: Och herregud min hjärna är ju på semester! Men det ska nog gå bra, jag är faktiskt väldigt bra på att äta, har övat länge.

Jag hoppas att det kommer lite publik som skriker saker i stil med: ”Bra jobbat inte långt kvar nu!” och ”Det ser bra ut!” trots det utlovade regnet. Det kanske inte syns på mig (jag ser alltid ut som om döden är nära när jag tävlar) men det är alltid härligt att bli påhejad.

Jag är nervös men jag längtar. Jag tänker köra på för fullt, ge allt jag har. Fånga ett par fötter på simningen, ett hjul på cykeln och sen springa som någon jagade mig, vilket någon säkert också kommer göra.

Jag och en något motvillig bror tog en simtur i ån. Han simmade en halvtimme och agerade sedan boj, en ytterst rörlig sådan.

5km i Linköping

I torsdags bar det av norrut efter ett välbehövt jullov som för min del blev en dag längre än alla andras, detta efter en smärre tankevurpa vid biljettbokningen.

Men till tävlingen i Linköping på kvällen hann jag. Det var 5km på bana som skulle avverkas. Efter ett lov fullt av bra och mycket träning var jag lite trött och kroppen svarade inte alls.

Det kändes tungt redan under uppvärmningen, men tänkte att jag skulle gå ut som vanligt i vilket fall som och se hur det gick. Så det var precis vad jag gjorde, efter första kilometern låg jag på den tid jag brukar göra men tempot sjönk snabbt och det var väldigt tydligt att jag inte skulle fixa någon vidare tid, men skam den som ger sig. Så jag tryckte på ordentligt och var helt slut när jag kom i mål. Även om det inte fanns i kroppen den dagen så fick jag i varje fall ett ruggigt bra pass.

Foto: Joachim Willén

Vintern har äntligen kommit, Motala är vitt! Det var en härlig tanke under dagens TC pass, just nu ser det dock ut som om det vita kommer vara grått till morgondagens löpning, men med lite tur kommer också minusgraderna och ger oss ett riktigt härligt vinterlandskap att springa i.

2014

Jag vaknade i morse och insåg att det inte varit 2014 på sex dagar, trots att det fortfarande känns som 2013 nyss tog slut. Jag hänger helt enkelt inte riktigt med i svängarna. Men det gångna året har gett mig en hel del roligt att se tillbaka på. Några hundra träningstimmar, ett gäng lyckade tävlingar, två givande läger och en hemsk baddräktsbränna.

I maj bar det av på läger till Colonia di Sant Jordi, väldigt varmt, väldigt roligt och väldigt givande. Formen var på topp och jag fick till en hel del bra pass med tider som pekade mot en underbar säsong.

(Dessutom knäppte Jocke en grym bild på mig i den nu tillbakalämnade våtdräkten.)

När sommarlovet närmade sig med stormsteg trodde jag fortfarande att det var vinter och det varmare vädret kom som något av en chock, det gjorde också beskedet att jag skulle få följa med till JEM och där tävla med laget. Jag lärde mig en hel del under tävlingen både genom observationer och deltagande.

Skillnaden mellan de svenska tävlingar jag varit på och den här var enorm. Större och bättre arrangemang och högre kvalitet på prylarna. Men roligast var nog det faktum att jag fick konkurrens i min egen ålder.

Jag tog mig från Österrike till Danmark och sen vidare till Skåne för att spendera lovet med familjen. Resan gick fint utan förseningar men när jag senare under sommaren skulle transportera mig från Ängelholm till Motala gick det inte riktigt som planerat. Tåget jag tog från Ängelholm var försenat så jag missade min anknytning i Halmstad, vilket resulterade i ett tåg ner till Lund och sen ett annat upp igen. När jag såg Ängelholm bakom mig för tredje gången den dagen hade jag varit iväg i två timmar.

Lägret i Motala var till skillnad från den mindre lyckade resan väldigt roligt. Det blev en vecka fylld med bra träning i ett helsikes väder. Solen var på sitt bästa humör och tryckte på rejält. Det blev en hel del härliga cykelpass med tömda vattenflaskor och simpassen byggde på den redan markanta baddräktsbrännan (jag hade diagonala ränder på magen där solen kom igenom det vita tyget…)

Resan tillbaka till Ängelholm gick precis lika bra som den upp och mitt tålamod (som för den intresserade inte är speciellt långt) tog snabbt slut.

Foto: Joachim Willén

Sommarlovets slut närmade sig med stormsteg och så gjorde även JSM i Malmö, jag bestämde mig för att flytta upp en klass till årets sista tävling för att få konkurrens även om det innebar en förlorad ungdomscup. Vädret i Malmö var allt annat än idylliskt, men jag gillar att tävla i regn även om jag inte direkt älskar blåst.

Min plan för loppet brast efter första armtaget på simningen då det visade sig att tjejen som jag så strategiskt placerat mig bredvid var fältets starkaste simmare och de jag tänkt ta fötter på hängde på henne vilket jag dock inte klarade av, jag fick alltså cykla ensam men tryckte på och lyckades hålla mig på cykeln nästan hela vägen trots den trickiga och hala banan. Jag slutade på en total sjundeplats och knep juniorsilvret vilket var en rolig överraskning.

Jag längtade efter sommarlovets slut och Motala för att åter komma in i vardagen. Dessutom så började avsaknaden av en ordentlig bassäng utan hinder i form av pensionärer tära på huvudet.

Vi höll i träningen in på hösten och för min del var det en hel del löpning eftersom Lidingöloppet stod på schemat. Jag slog fjolårets tid med en hel del men var 20 s från årets mål, detta till stor del på grund av orienterings”provet” i skolan två dagar tidigare. Jag har inget lokalsinne och kan knappt läsa en karta så jag fick springa som bara den.

Foto: Tom Honig

Så även om jag inte uppnådde målen jag satt upp för säsongen (inget NM anordnades och jag bytte klass till junior under SM) så har jag klarat av andra och utan tvekan haft mitt bästa år hittills. Jag kan knappt bärga mig till sommaren och ser fram emot att se vad 2015 har att erbjuda.

Foto: Joachim Willén

SM i Malmö

I lördags gick SM av stapeln i Malmö. I vanliga fall tävlar jag i ungdom, men eftersom konkurrensen där varit så gott som obefintlig i år med högst en annan tävlande i min klass, valde jag att söka dispens och istället ställa upp i junior.

Enda sen tävlingen i Västerås har jag längtat och jag var nervös till och från i en vecka innan. Men när tävlingsdagen kom kände jag mig ganska lugn om än väldigt taggad. Jag hade en plan och satsade på en pallplats även om jag visste att det skulle gå fort.

De två senaste åren har Malmö bjudit på ett toppen väder under tävlingen men i lördags var det blåsigt och mulet. Men varmt i vattnet var det, strax över 22 grader vilket till min glädje givetvis innebär att man inte får ha våtdräkt. Vi hoppade i vattnet som var lätt vågigt och tog tag i snöret.

Vi var omkring femton personer som drog i repet och den stackars kanotisten fick paddla som en galning men lyckades ändå inte hålla emot. Innan starten gick trodde jag att jag placerat mig bra men så fort signalen göd stod det klart att så inte var fallet. Jag hade blont nog placerat mig mellan fältets starkaste simmare (jag visste inte vem hon var) och en som utan problem hakade på henne. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, med en klunga efter och en före. Upp ur vattnet var jag långt efter och långt före, vilket var precis det som inte skulle hända, jag ville inte cykla ensam.

Men det var bara att borra ner huvudet och trampa, efter årets helt klart bästa T1 gav jag mig ut på den trixiga cykelbanan som skulle köras på fem varv. Himmelen öppnade sig och gjorde kullerstenen våt och ännu halare än den redan var. Jag tog in på en av tjejerna i min klass och jag kunde efter nästan två varv se hennes rygg framför mig. Men i en av de många skarpa kurvorna på den blöta kullerstenen kom jag för fort och innan jag visste ordet av låg jag ner. Jag var snabbt upp  på cykeln men när jag trampade hände absolut ingenting, kedjan hade hoppat av. Så av igen och sätta på den och sen trampade jag iväg i rasande fart. Jag svor som in i, men snart var jag i kapp igen och på sista varvet kunde jag köra om.

Ut på löpningen var jag trea (i junior),  men kunde springa upp mig till en andra plats på den helt platta löpbanan (7:a av alla). Jag är riktigt nöjd med min insats och min placering. Så gott som alla både damer och herrar vurpade minst en gång var på cykeln och en del skrapade upp sig ganska rejält men jag klarade mig riktigt lindrigt undan och det syns knappt att jag for i backen.

Jag längtar redan till nästa tävling, även om det inte är säkert att det blir fler i år.

Foto: Lina Larsson

Foto: Inger Paulsson

Västerås

Nu har den andra deltävlingen i cupen varit och till skillnad från i Uppsala, så hade jag en motståndare. Men jag tog hem segern.

Simningen var seg, vi var elva stycken som startade samtidigt och killarna försvann likt pilar direkt. Försökte ta fötter men lyckades inte riktigt hänga på. Jag var lite smått snurrig under simningen, simmade sicksack eftersom jag glömde bort att bojarna längs åkanten inte skulle rundas.

Upp ur vattnet kom jag i varje fall och enligt tiderna gjorde jag en hyfsad växling, men att jag sedan på cykeln knappt fick på mig skorna finns inte direkt med i de tabellerna. Jag hade vaselin överallt och när jag skulle dra åt spännena gled jag bara på ”banden”.

Cyklingen bestod till stor del av raksträckor förutom en liten snurr inne i stan där det var kurvigt och inslag av kullersten. Enligt SMHI så skulle det regna konstant under hela dagen och det var nog en hiskelig tur att det inte gjorde det, annars hade jag antagligen inte suttit på sadeln. Som det var nu så vurpade jag bara nästan. Dessutom gjorde jag en av de bästa tiderna jag hittills gjort på den här distansen.

T2 blev något klumpig eftersom jag inte fick in cykeln i stället, det slutade med att jag smällde in den och rusade därifrån. Löpningen har på senaste tiden gått väldigt bra och söndagens fem kilometer var inget undantag. Jag springer på mina tävlingar på tider som jag tidigare gjorde när det var enbart löpning som gällde.

Det slutade i en första plats och en helt okej tid. När jag kommer i mål är jag något snurrig så att då svara på frågor i mikrofon kan sluta i katastrof, men som tur var behövde jag bara använda ”Ja”, ”Nej” och ”Tack”.

 

Foto: Joachim Willén

Junior-EM (i efterskott)!

Jag antar att man egentligen brukar skriva om tävlingarna i anslutning till dem, men nu är jag lite sisådär på att få saker gjorda, så därför kommer det nu.

Det kom en glad överraskning för några veckor sedan, jag skulle få följa med till JEM och tävla i laget som annars var en man kort. Det var med skräckblandad förtjusning som jag började planera och försöka få ihop det med skjuts till Uppsala, Arlanda och Ängelholm. Jag lyckades röra ihop det mer än en gång men till slut löste det sig.

Så på onsdagen för en ungefär två veckor sen bar det av, vi tog planet från Arlanda till München varifrån vi fortsatte i bil till Kitzbühel. Och oj så vackert det var i Alperna, helt otroligt, jag skulle kunna bosätta mig i en av de gigantiska stugliknande villorna på bergsluttningarna.

När vi kom fram till hotellet var det cykelmeck och inackordering som väntade. Marie och jag hade rum på översta våningen och underbart nog så var hissen sönder. Men med lite samarbete fick vi upp både cyklar och väskor. Visserligen kändes det efteråt som man skulle behöva en rejäl dusch. Senare samma dag var det bike familiarisation, det var såklart sprintens cykelbana som gällde, men jag hängde på ändå. Efteråt avundades jag mina lagkamrater ännu mer för det var en extremt rolig bana med lite backar, några svängar och dessutom en del kullersten.

De kommande dagarna bestod av en hel del hejarop och gratulationer till vänner som gjorde grymma tävlingar. Dessvärre innehöll de också en del självkurering eftersom jag olägligt nog fick årets andra förkylning, skulle tro att det var nerverna som spökade.

Men så var det söndag och tävlingsdag, och gissa om jag var nervös. Jag trodde jag skulle förgås. Men jag förberedde mig väl och var redo när det blev min tur. Jag körde som trea efter Marie och Gabriel som båda gjorde toppenlopp, vilket innebar att jag gick ut som femma.

Jag och en tjej från Israel dök i samtidigt och till min förvåning lyckades jag simma jämnt med henne (simningen är inte min starka sida direkt). Efter ungefär hälften av den 200m långa banan så blev vi ikappsimmade av en klunga. De var på mina fötter vilket sannerligen inte gör något det är ju så det är, men när den ena grep tag i min fot och drog mig bakåt blev jag lite småförbannad. Men det var bara att släppa det och borra ner huvudet.

Upp ur vattnet var jag tätt in på israeliskan men jag lyckades inte alls matcha hennes eller de andra tjejernas hastighet i växlingszonen, och att jag sen fumlade med skorna på cykeln gjorde så att klungan snabbt försvann utom räckhåll. Jag blev omkörd av ytterligare tre personer under cyklingen som var 7.6km, men jag gjorde mitt livs cykling ändå, snittade över 32km/h solo.

I T2 lyckades jag växla om två tjejer som dock sprang om mig ganska direkt efteråt, en av dem lyckades jag ta rygg på, dessvärre hann jag på något sätt bli omsprungen av ytterligare två på den 2.1km långa löpningen. Jag var mycket tröttare ut på löpningen än vad jag brukar vara, och lyckades bara snitta 4:12.

När jag växlade över till Axel så låg vi plötsligt 12:a, och trots en fin insats av honom slutade vi på den placeringen. Absolut inte dåligt, och endast 6% efter vinnarna.

I det stora hela är jag ganska nöjd med mitt lopp och jag har lärt mig en hel del. Dessutom så insåg jag hur extremt snabba en del är.

Jag måste bara tacka Anders Sjöberg och Triathlondepån för att de kom som räddare i nöden och lånade mig en cykelväska när jag trasslade till det.

 

Bilderna är stulna av Marie Carlsson och Sara Penton.

I’m back!

Det var nyss december och det borde vara januari nu! Tiden flyger fram och mitt huvud hinner inte med i svängarna. Plötsligt svettas jag i vinterjackan och solen har mage att hälsa på!

Det har hänt en hel del sen jag skrev något sist, jag har tränat, tävlat och sett mer av världen det här året än vad jag gjort tidigare (alla mina stackars resor sammanräknade).

Jag hade en liten skada i slutet av december men har för övrigt kunnat träna på riktigt bra, så grundträningen kan jag verkligen inte skylla på om nu säsongen inte skulle gå som planerat (vilket jag faktiskt inte tror).

Tre tävlingar har jag dessutom tagit mig igenom och fantastiskt roliga har de varit. Först var det en pytteliten i Ljung, tretton stycken blev vi sammanlagt och jag tror jag slutade på en sjunde plats. Det spöregnade så det gjorde ont på cyklingen och lagom tills tälten fälts ihop sprack molntäcket upp och solen tittade fram.

Första cup tävlingen vann jag (Uppsala)! Sen behöver ingen veta att det bara var jag som ställde upp i min klass… Lite tråkigt, men så är det tyvärr ofta. Jag simmade sisådär och T1 var en katastrof. Jag lyckades däremot cykla helt okej och löpningen gick ruggigt bra. Jag hade dålig koll på banprofilen och väggen till backe som kom i början av löpvarvet tog mig med överraskning. (Kolla alltid banan innan!)

Nästa tävling gick av stapeln i Kitzbühel för en vecka sen, en häftig upplevelse med en hel del lärdomar. En längre racerapport kommer när mina fingrar slutat klaga efter den oväntade ansträngningen i att mitt under sommarlovet skriva.