Torsdagen för en vecka sedan lekte jag med kusinerna på lekplatsen i Skånes Fagerhult. Efter att de hoppat av gungan för att utforska klätterställningen bestämde jag mig för att sätta rejäl fart på den korgliknande konstruktionen. Det skulle jag inte gjort, dum idé. När jag i full fart bestämde mig för att sätta mig ner i en neråtsving satte jag mig på foten och det knakade ljudligt. Det gjorde inte ont, det var mer av den där känslan; fasen, det här var inte bra, det här kommer göra ont, nej, nej, nej.
Nästa dag sitter jag på akuten och känner mig riktigt fånig. Men man kan tydligen inte springa på en fot med sprickor i så om jag ska starta i Malmö ska jag allt vara helt säker på att den enbart är stukad. Sjuksköterskan kastar en blick på mig och säger att jag ska komma tillbaka om någon dag om det nu inte skulle bli bättre. Jag förklarar då att jag har en viktig tävling på söndag, och jag citerar: ”Även om vi nu röntgar och kommer fram till att det bara är en stukning kan du inte tävla på den, det förstår du väl?” (Nope det förstår jag inte, jag är nämligen lite sådär halvt envist trög.)
Jag haltade mig fram till söndagen, sket i vad sköterskan på lasarettet sagt, tog smärtstillande, tejpade och tänkte envist att jag skulle ta mig i mål om jag så skulle hoppa milen på ett ben.
Simningen gick åt skogen, allvarligt talat vet jag inte riktigt vad som hände. Jag kom bara ingenstans, jag vevade med armarna och sparkade med benen och jag stod still.
Men upp ur vattnet och till cykeln kom jag. Det flöt bättre där än på simningen men kroppen svarade inte som den skulle, ville inte alls samarbeta.
Så här i efterhand har jag om igen försökt hitta en anledning till varför de två första distanserna inte fungerade, kanske var jag inte van vid pillren, kanske hade det lilla träningsuppehållet jag tvingats till påverkat mer än vad jag trott (det var förvisso bara två dagar). Men hur jag än funderar kan jag inte lösa mysteriet om varför simningen förvandlades till 1500m drunkning.
Jag var när jag hoppade av cykeln arg på mig själv, orolig över foten, trött och väldigt taggad; nu skulle det allt springas! Och sprang det gjorde jag. Äntligen fungerade någonting, jag tog mig framåt och det kändes lätt (jobbigt ja, men lätt).
Jag var inte det minsta nöjd när jag kom i mål, men alla har dåliga dagar, alla har dåliga race och det gäller att inte haka fast vid det utan se det som var bra, fundera över det som inte fungerade och försöka komma fram till varför. Förhoppningsvis lär man sig något och kommer tillbaka starkare.
Upp och ner från pallen tre gånger blev det dock. 2:a i junior i tävlingen, 1:a i juniorcupen och 2:a i seniorcupen. Roligt, överraskande och motiverande.
Jag & Johan Forsman
Jag har dessutom insett att jag är för gammal för att gunga, att jag utöver träningen bör hålla mig till gungstolen och stickorna (jag har aldrig stickat i mitt liv men det finns ju en första gång för allt).
lovisalarsson 