Strandad val i Västerås

I lördags (för en vecka sen) gick SM över olympisk distans av stapeln och jag har sällan lärt mig så mycket eller mått så dåligt. När jag kom i mål ville jag väldigt gärna göra om det, kanske inte just då med tanke på att jag knappt kunde stå, men roligt var det.

Det var i en ganska vild sjö som starten gick, det vågade på bra men vattnet var varmt. Det blev slagsmål hela den första femhundringen igenom men väl i ån lugnade det ner sig och jag var precis som vanligt i ingenmansland.

Efter en helt okej simning bar det av uppför trappan och in till växling. Cyklingen gick alldeles utmärkt de första fyra varven, fokus försvann sedan en liten stund när jag insåg att jag inte hade något vatten på cykeln utan bara en flaska sportdryck. Munnen klibbade men jag trampade på och tömde sedan vätskestationen på löpningen.

Som för de flesta är känt vid det här laget cyklade vi upp och ner i ett parkeringshus. Det var inte alls så hemskt som jag föreställde mig och de sista varven släppte jag på bromsarna.

In till T2 tänkte jag: ”Det är bara en mil kvar, det har du gjort förr, bara en mil kvar”. Varven kändes faktiskt kortare än vanligt men sen var det visserligen fler av dem den här gången. Jag tog mig i mål som 2:a, slängde mig på marken och låg kvar i evigheter, kände mig som en strandad val och undrade om jag skulle kunna flytta mig utan att kräka.

Jag har en olympisk tävling kvar i sommar, Malmö, platt och blåsigt. Jag längtar, och den här gången ska jag ha ordentligt med vatten med mig ut.

Fotograf: Emma Varga

Västerås är här!

Mitt sista SM för säsongen har länge närmat sig med stormsteg och nu är det imorgon. Jag har aldrig gjort en olympisk tidigare och är smått skräckslagen. 1500m är långt och 4mil är ännu längre men det är bara 1mil löpning, ingen fara alls, absolut inte. Det kommer bli väldigt roligt och helt garanterat väldigt, väldigt jobbigt.

Banan i Västerås är minst sagt spännande; upp i ett parkeringshus på cykeln och sen ner igen. Betongväggar, tighta kurvor och nerförsbacke; jag är rädd att jag kommer krama bromsen samtidigt som jag invärtes vrålar: ”Släpp bromshandtagen för fan”. Sen är det enligt PM:et inte ansträngande att cykla upp, så jag är tveksam till om jag alls är kvalificerad eller om man kanske får ta hissen?

Sen ska det ätas och drickas under tävlingen och planeras ska det också: Och herregud min hjärna är ju på semester! Men det ska nog gå bra, jag är faktiskt väldigt bra på att äta, har övat länge.

Jag hoppas att det kommer lite publik som skriker saker i stil med: ”Bra jobbat inte långt kvar nu!” och ”Det ser bra ut!” trots det utlovade regnet. Det kanske inte syns på mig (jag ser alltid ut som om döden är nära när jag tävlar) men det är alltid härligt att bli påhejad.

Jag är nervös men jag längtar. Jag tänker köra på för fullt, ge allt jag har. Fånga ett par fötter på simningen, ett hjul på cykeln och sen springa som någon jagade mig, vilket någon säkert också kommer göra.

Jag och en något motvillig bror tog en simtur i ån. Han simmade en halvtimme och agerade sedan boj, en ytterst rörlig sådan.